Sedan sätter vi en krans på taket. Firar taklagsöl.
Gravöl, Taklagsöl. Ett och samma här i teaterns värld. Det som är färdigt, det rivs ner.
Vi la en grund och huset växte men lika fort ska det rivas ner, monteras ihop, försvinna. Bara leva kvar i våra minnen. Kanske återuppstå där en dag, när vi hör någon ropa "Falken-steinmarsch! Nachtigal-record!". Ikväll går Anna Lyons av scenen, tar av sig sin peruk, sin mustach. Lämnar Gustav kvar att se ljuset för sista gången. Att till Hallinskans sång gå dit allting är verkligt och icke som här, bara sken. Där de älskande leva i kärlek och icke som här, i hat. Där sanningen är vit och icke som här, svart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar