Nobelpristagaren kommer!
Den halvfärdiga himlen av Tomas Tranströmer, regi Mia Winge har premiär dagen efter beskedet att Tranströmer får nobelpriset meddelas. Vilken timinig! Teatern är glad. Tomas är glad. Skådespelarna är glad! Alla!
onsdag 26 oktober 2011
Premiär 7 0ktober
Nobelpristagaren kommer!
Den halvfärdiga himlen av Tomas Tranströmer, regi Mia Winge har premiär dagen efter beskedet att Tranströmer får nobelpriset meddelas. Vilken timinig! Teatern är glad. Tomas är glad. Skådespelarna är glad! Alla!
Premiären på Den halvfärdiga himlen
Nobelpristagaren Tomas Tranströmer på plats den 7 oktober på Strindbergs Intima teater.
Teaterchef Ture Rangström hälsar välkommen.
Teaterchef Ture Rangström hälsar välkommen.
torsdag 6 oktober 2011
Tranströmer årets Nobelpristagare!
Kvart i ett samlades vi alla i foajen, kopplade upp oss på datorn till SVTs livesändning av Nobelprisets utdelning. Ture hittade Lars Ring från SVD i parken utanför, han var på väg hit. Antingen har han en bra magkänlsa eller en fågel som viskar i örat.
Det kändes om julafton, eller nyårsafton. Vi räknade ner sekunedrna. Underligt när de filmar en dörr i 50 sekunder och det är mer spännande än någonting annat. Alla tillsammans stod vi där - teaterchefen, producenten, ensemblen, teknikerna och regissören.
Så kom Beskedet. Priset går till Tomas Tranströmer.
Jubel och skakiga knän, kramar och Ture som sprang efter champagnen som egentligen var inhandlad till premiären imorgon. Men det är nu det är dags att fira!
Inte bara för att föreställningen redan är en succé, utan också för att Tranströmer verkligen förtjänar detta pris!
Alla är vi glada och stolta idag. Till och med Strindberg! Trots att han själv aldrig fick ett Nobelpris.
Men nu har vi så äntligen en Nobelpristagare på vår teater.
Det kändes om julafton, eller nyårsafton. Vi räknade ner sekunedrna. Underligt när de filmar en dörr i 50 sekunder och det är mer spännande än någonting annat. Alla tillsammans stod vi där - teaterchefen, producenten, ensemblen, teknikerna och regissören.
Så kom Beskedet. Priset går till Tomas Tranströmer.
Jubel och skakiga knän, kramar och Ture som sprang efter champagnen som egentligen var inhandlad till premiären imorgon. Men det är nu det är dags att fira!
Inte bara för att föreställningen redan är en succé, utan också för att Tranströmer verkligen förtjänar detta pris!
Alla är vi glada och stolta idag. Till och med Strindberg! Trots att han själv aldrig fick ett Nobelpris.
Men nu har vi så äntligen en Nobelpristagare på vår teater.
onsdag 28 september 2011
FRÖLER OCH SCHIÖLER OM TRANSTRÖMER
Lördag den 15 oktober kl 16.45 möts Samuel Fröler och litteraturvetaren Niklas Schiöler för ett samtal om Tranströmer. Vem är han? Vad har gjort honom till en av världens mest översatta poeter? SamuelFröler har medverkat i ett flertal läsningar av Tranströmers poesi och Niklas Schiöler är en av Sveriges främsta Tranströmerkännare. Han har doktorerat på Tranströmer och är sedan tidigt 90-tal en nära vän till familjen. Fritt inträde men biljett måste bokas. Boka den här!
tisdag 13 september 2011
Nu har vi släppt biljetterna till Lycko-Pers resa! Det blir en magisk resa det.Den 17e oktober har vi kollationerning, mitt i stadsteaterns scenografi. Allt överlappar den här hösten. I söndags var det sista föreställningen av "Föreställningar" så i går kunde stadsteatern äntligen bygga sin scenografi till "Den halvfärdiga himlen". Dom har fått repetera i "Föreställningars" scenografi nu i ett par veckor, precis som "Lycko-Per" kommer få repetera i "Halvärdiga himlens" Scenografi i ett par veckor. Och så "Strindbergs värld", ja den får vi spela i den scenografi som står. Nästa gång är 3 oktober, kl 19:00. Då blir det mingel innan föreställningen. Vänföreningen, Strindbergssällskapet och en skolklass från Dandery kommer. Och förhoppningsvis fler Strindbergsnyfikna!
lördag 27 augusti 2011
tisdag 23 augusti 2011
måndag 22 augusti 2011
fredag 19 augusti 2011
torsdag 18 augusti 2011
onsdag 17 augusti 2011
tisdag 16 augusti 2011
måndag 15 augusti 2011
Sagt om "Föreställningar"
En åskådare frågade en gång Lucien Guitry: ”Monseuir, är det svårt att spela komedi?”
Och skådespelaren svarade: ”Nej, det är inte svårt, det är omöjligt”.
Jeux de Scène handlar om det. Dess två hjältinnor visar sig vara oförmögna
att repetera en pjäs som vi inte får veta vad den handlar om, och ur vilken vi inte får höra en
enda replik, framför en osynlig tekniker, och i väntan på en journalist som ger återbud.
Den teatern är som livet: ett skrattretande fiasko.
Från Molières Improvisation på slottet till Pirandello är konfrontationen mellan författare
och skådespelare ett välbekant möte, snarare experimentellt än navelskådande: det handlar
om att uppnå en viss nivå av sanning i gestaltandet av konsten i konsten.
Som en vetenskapsman blandar Victor Haïm till provrör med självironi och humor, och reflekterar roat, sin vana trogen:
” Skådespelaren är en fantastisk marionett som poeten manövrerar med sina trådar” förklarar Diderot i sin Paradox över skådespelarkonsten. I Jeux de scène är det lite mer komplicerat, därför att marionetten trasslar in sig i trådarna, och författaren gärna skulle strypa henne med dom. I sanningens namn tillade Diderot klarsynt: ”Förklara er inte om ni vill kunna förstå varandra”.
Hortense och Gertrude förklarar sig och allt rasar: om gamla kärlekar, om skymningens skönhet, om narcissismen kontra fåfängan. En helt kvinnlig känslighet och en nobel skräck för män skapar en repig yta, som krackelerande make-up.
Den andre Guitry, Sacha, lugnar sig med att: ” Våra uttolkare blir våra medarbetare när publiken är närvarande.”
I Jeux de scène, är publiken inte där, och uttolkaren är ingen medarbetare till författaren, utan snarare en fiende.
Allt sker på ”den tomma spelplatsen” för att lättare kunna göra rent hus med det förflutna.
Denna uppgörelse skulle ha kunnat heta Scenen.
Pjästiteln anspelar snarare på Jeux de Massacre ( Massaker-lek. En pjäs av Ionesco. ö.a.), än på någon lättsam lekfullhet.
Det finns en grymhet hos Victor Haïm, han älskar dueller.
Den fanns i la Belle Famille, med sina sadistiska familjemedlemmar, i monstret från
Accordez vos violons, eller i efter-döden byrakratin i ”La Valse du Hasard, och den finns också i Jeux de Scène: med diktaturen beskriven utan omskrivningar -och Hortense råkar av misstag citera Philippe Pétain! -men framför allt i den ömsesidiga tortyr som dom bestraffar varandra med.
”Jag kan döda henne, här och nu”, häver Gertrude ur sig. ”Jag klämmer åt strupen tills tungan åker ut, och sen käkar jag upp den”.
Skådespelerskans oförmåga att tillgodogöra sig djupet i en text, och den i sina egna ögon geniala författarinnans självgodhet i det hon säger att hon bara skriver för att hon är rädd för att dö, är inte detta för övrigt själva grunden i Artauds resonemang i ”Grymhetens Teater”
Antonin Artaud förkastar hur teatern underkastar sig talet, och slår fast att den samtida teatern befinner sig i ett tillstånd av förfall, därför att den har förlorat å ena sidan känslan för allvaret, och å andra sidan känslan för skrattet.
Victor Haïm svarar honom utan några som helst teorier, och med fatalismen hos en fjärdestyrman på Titanic, att han antar att det bästa man kan göra är att skratta åt skeppsbrottet för den samtida teaterns stora ambitioner. Träffa rätt i försöken att förströ, beröra, och roa på samma gång. Det är vad som gäller nu, långt från alla teorier, i försoningen, likvärdigheten hos skrattet och allvaret. ”Den skrivna poesin är värt nåt en gång, och sen ska den förstöras”, påstår Artaud. ”Vi börjar med att förstöra den” säger Gertrude när hon ber Hortense om att spela utan manus, och att famla sig fram som en blind. ”Jag tänker spela en sund pjäs, med en rollgestalt som inte blivit blind och paralyserad efter att ha haft gruppsex med psykotiska lesbianer!” svarar Hortense strax efteråt och smäller igen dörren till samtalet.
”Teatern, liksom pesten, är en uppenbarelse mot en fond av latent grymhet” fortsätter Artaud.
Haïm har med sina två odrägliga hjältinnor skapat en slags dom två pesternas teater.
Därför att det viktigaste är, naturligtvis, att vara rolig. Hortense och Gertrude är det i kraft av vad dom säger. Den ena, en comebackande skådespelerska på flykt från Feydau-farser och patetiska kärlekshistorier, och den andra som kallar sig ”Guerretroude” för att omge sig med en nimbus av skandinavisk intelligens, någonstans mellan Hjalmar Söderberg och Ingmar Bergman. Dom är också roliga i kraft av vad dom inte säger. Eller snarare vad dom inte säger till varandra men som vi ändå kan höra.
Essensen finns utan tvekan där, i sidoreplikerna som slungas ut till teknikern Baptiste.
Han är på samma gång rollfigurernas samvete som dom tänker högt inför, den symboliska stumma publiken, och som ofta på teatern, en symbol för Gud.
Har han inte makten över ljuset -fiat lux- varde ljus?
I slutet, när han är borta, sprider Hortense och Gertrude lite ljus över sina sanna jag, men dom lyckas inte spela teater förrän den ena låtsas dö i armarna på den andra. Inte förrän då infinner sig en smula ”sanning” , en smula uppriktighet mellan dom två kvinnorna.
”Vem är sannast, mest trovärdig; publiken eller skådespelaren? frågade sig Jouvet.
Skådespelaren: annars skulle han inte kunna spela.
Nej, åskådaren, därför att han vet att allt är på låtsas.
Så vem det som är ärlig? Jag vet inte. Författaren kanske? Sådan är teatern.”
Som den trovärdiga författaren han är, inser Victor Haïm, det fåfängliga i alla funderingar över teaterkonsten, den konstart som inte låter sig förklaras.
” Vårt yrke är inget annat än en evig illusion, fastslog Jouvet. Att leva i illusionen och att där försöka finna förklaringar, orsaker, för att förstå dess yttringar och uttryck, är inte det att lägga till ytterligare en illusion till dom vi redan lever med?”
Här suckar mästaren den första repliken från Jeux de scène: ”Det är magiskt!”
Christophe Barbier
Och skådespelaren svarade: ”Nej, det är inte svårt, det är omöjligt”.
Jeux de Scène handlar om det. Dess två hjältinnor visar sig vara oförmögna
att repetera en pjäs som vi inte får veta vad den handlar om, och ur vilken vi inte får höra en
enda replik, framför en osynlig tekniker, och i väntan på en journalist som ger återbud.
Den teatern är som livet: ett skrattretande fiasko.
Från Molières Improvisation på slottet till Pirandello är konfrontationen mellan författare
och skådespelare ett välbekant möte, snarare experimentellt än navelskådande: det handlar
om att uppnå en viss nivå av sanning i gestaltandet av konsten i konsten.
Som en vetenskapsman blandar Victor Haïm till provrör med självironi och humor, och reflekterar roat, sin vana trogen:
” Skådespelaren är en fantastisk marionett som poeten manövrerar med sina trådar” förklarar Diderot i sin Paradox över skådespelarkonsten. I Jeux de scène är det lite mer komplicerat, därför att marionetten trasslar in sig i trådarna, och författaren gärna skulle strypa henne med dom. I sanningens namn tillade Diderot klarsynt: ”Förklara er inte om ni vill kunna förstå varandra”.
Hortense och Gertrude förklarar sig och allt rasar: om gamla kärlekar, om skymningens skönhet, om narcissismen kontra fåfängan. En helt kvinnlig känslighet och en nobel skräck för män skapar en repig yta, som krackelerande make-up.
Den andre Guitry, Sacha, lugnar sig med att: ” Våra uttolkare blir våra medarbetare när publiken är närvarande.”
I Jeux de scène, är publiken inte där, och uttolkaren är ingen medarbetare till författaren, utan snarare en fiende.
Allt sker på ”den tomma spelplatsen” för att lättare kunna göra rent hus med det förflutna.
Denna uppgörelse skulle ha kunnat heta Scenen.
Pjästiteln anspelar snarare på Jeux de Massacre ( Massaker-lek. En pjäs av Ionesco. ö.a.), än på någon lättsam lekfullhet.
Det finns en grymhet hos Victor Haïm, han älskar dueller.
Den fanns i la Belle Famille, med sina sadistiska familjemedlemmar, i monstret från
Accordez vos violons, eller i efter-döden byrakratin i ”La Valse du Hasard, och den finns också i Jeux de Scène: med diktaturen beskriven utan omskrivningar -och Hortense råkar av misstag citera Philippe Pétain! -men framför allt i den ömsesidiga tortyr som dom bestraffar varandra med.
”Jag kan döda henne, här och nu”, häver Gertrude ur sig. ”Jag klämmer åt strupen tills tungan åker ut, och sen käkar jag upp den”.
Skådespelerskans oförmåga att tillgodogöra sig djupet i en text, och den i sina egna ögon geniala författarinnans självgodhet i det hon säger att hon bara skriver för att hon är rädd för att dö, är inte detta för övrigt själva grunden i Artauds resonemang i ”Grymhetens Teater”
Antonin Artaud förkastar hur teatern underkastar sig talet, och slår fast att den samtida teatern befinner sig i ett tillstånd av förfall, därför att den har förlorat å ena sidan känslan för allvaret, och å andra sidan känslan för skrattet.
Victor Haïm svarar honom utan några som helst teorier, och med fatalismen hos en fjärdestyrman på Titanic, att han antar att det bästa man kan göra är att skratta åt skeppsbrottet för den samtida teaterns stora ambitioner. Träffa rätt i försöken att förströ, beröra, och roa på samma gång. Det är vad som gäller nu, långt från alla teorier, i försoningen, likvärdigheten hos skrattet och allvaret. ”Den skrivna poesin är värt nåt en gång, och sen ska den förstöras”, påstår Artaud. ”Vi börjar med att förstöra den” säger Gertrude när hon ber Hortense om att spela utan manus, och att famla sig fram som en blind. ”Jag tänker spela en sund pjäs, med en rollgestalt som inte blivit blind och paralyserad efter att ha haft gruppsex med psykotiska lesbianer!” svarar Hortense strax efteråt och smäller igen dörren till samtalet.
”Teatern, liksom pesten, är en uppenbarelse mot en fond av latent grymhet” fortsätter Artaud.
Haïm har med sina två odrägliga hjältinnor skapat en slags dom två pesternas teater.
Därför att det viktigaste är, naturligtvis, att vara rolig. Hortense och Gertrude är det i kraft av vad dom säger. Den ena, en comebackande skådespelerska på flykt från Feydau-farser och patetiska kärlekshistorier, och den andra som kallar sig ”Guerretroude” för att omge sig med en nimbus av skandinavisk intelligens, någonstans mellan Hjalmar Söderberg och Ingmar Bergman. Dom är också roliga i kraft av vad dom inte säger. Eller snarare vad dom inte säger till varandra men som vi ändå kan höra.
Essensen finns utan tvekan där, i sidoreplikerna som slungas ut till teknikern Baptiste.
Han är på samma gång rollfigurernas samvete som dom tänker högt inför, den symboliska stumma publiken, och som ofta på teatern, en symbol för Gud.
Har han inte makten över ljuset -fiat lux- varde ljus?
I slutet, när han är borta, sprider Hortense och Gertrude lite ljus över sina sanna jag, men dom lyckas inte spela teater förrän den ena låtsas dö i armarna på den andra. Inte förrän då infinner sig en smula ”sanning” , en smula uppriktighet mellan dom två kvinnorna.
”Vem är sannast, mest trovärdig; publiken eller skådespelaren? frågade sig Jouvet.
Skådespelaren: annars skulle han inte kunna spela.
Nej, åskådaren, därför att han vet att allt är på låtsas.
Så vem det som är ärlig? Jag vet inte. Författaren kanske? Sådan är teatern.”
Som den trovärdiga författaren han är, inser Victor Haïm, det fåfängliga i alla funderingar över teaterkonsten, den konstart som inte låter sig förklaras.
” Vårt yrke är inget annat än en evig illusion, fastslog Jouvet. Att leva i illusionen och att där försöka finna förklaringar, orsaker, för att förstå dess yttringar och uttryck, är inte det att lägga till ytterligare en illusion till dom vi redan lever med?”
Här suckar mästaren den första repliken från Jeux de scène: ”Det är magiskt!”
Christophe Barbier
fredag 12 augusti 2011
torsdag 11 augusti 2011
Och så var semestern slut...
Men teatern har inte vilat.
Hela sommaren har LIMBO-gänget varit här och repeterat och nu närmar det sig. Om 1 vecka är det premiär!
tisdag 31 maj 2011
Semester snart
Men först meddela alla skolor i hela stockholm att vi spelar "Strindbergs värld", "Föreställningar" och Lycko-Per i höst!
fredag 6 maj 2011
fredag 22 april 2011
Det vilda Santiago
Jag är ingen stormig man utan går helst och lökar på havskanten samt odlar gurkor. I Santiago beblandar jag mig dock med lokalbefolkningen och finner där mina drömmars kvinna.
lördag 16 april 2011
'
måndag 11 april 2011
fredag 8 april 2011
Jubal utan jag
Vi har påbörjat ett samarbete med Unga Roma från Gotland! Premiären är inte förren 2012 men mycket ska göras innan dess, planering och finansiering.
Det är Kickan Holmberg som ska regissera Lotta Gruts bearbetning av Jubal utan jag - August underbara saga.
Så idag har det varit planeringsmöte, det tredje i ordningen. Denna gång var scenografen Suzane Crépault med. Och så vår producent Katharina.
Jubal utan jag handlar om Gustav Klang som blir fråntagen sin vilja av sin far, och därmed får svårt att veta vem han är och vad han vill. Som vuxen "spelar" han därför upp en rad olika yrkesidentiteter: vintappare, sångare, dirigent och "kändis". Som "kändis" avsäger han sig sitt gamla namn och tar sig artistnamnet Jubal. Snart känner ingen från hans ungdom igen honom. En morgon vid rakningen upptäcker Jubal att spegeln är tom. Han finns inte mer...
Man kan läsa sagan här:
Och vill man veta mer om Unga Roma kan man kolla in deras hemsida:
torsdag 7 april 2011
Teater Uno på besök
I veckan har vi besök från Göteborg. Det är teater Uno som är här och gästspelar med sin föreställning Karl XII av Strindberg.
Just nu värmer dom upp på scenen innan dagens föreställning, elgitarrerna dånar.
Igår tog vi med dom på en liten Strindbergstur, Katharina visade statyn i Tegnérlunden.
Ture visade Strindbergsmuseét. Här med Carl Harlén (som spelar självaste kung Karl) och Unos praktikant Björn. 
Strindbergs producent Katharina i August vardagsrum. 
Johanna från strindbergs bköd på svart kaffe ur August egen bryggare. 
Sen tog vi en öl, men glömde fotografera, det var för trevligt. Teater Uno stannar till lördag, allt som allt spelar dom 4 föreställningar. På lördag bli det dessutom samtal efter föreställningen om Strindberg och Karl XII med skådespelarna, Strindbergskännare och personal från Livrustkammaren. torsdag 31 mars 2011
Taklagsfest
En sista föreställning kvar, ikväll.
Sedan sätter vi en krans på taket. Firar taklagsöl.
Gravöl, Taklagsöl. Ett och samma här i teaterns värld. Det som är färdigt, det rivs ner.
Vi la en grund och huset växte men lika fort ska det rivas ner, monteras ihop, försvinna. Bara leva kvar i våra minnen. Kanske återuppstå där en dag, när vi hör någon ropa "Falken-steinmarsch! Nachtigal-record!". Ikväll går Anna Lyons av scenen, tar av sig sin peruk, sin mustach. Lämnar Gustav kvar att se ljuset för sista gången. Att till Hallinskans sång gå dit allting är verkligt och icke som här, bara sken. Där de älskande leva i kärlek och icke som här, i hat. Där sanningen är vit och icke som här, svart.
tisdag 29 mars 2011
tisdag 22 mars 2011
Nere på teatern är det ganska lugnt nu om dagarna.
Siv kommer förbi ibland, friserar perukerna, tvättar mustachen.
Jo visst, igår var här 45 elever från aspudden för att se Strindbergs värld.
Men annars, lungt. Våra spöken får vara ifred. Strindberg kan sitta där i salongen och tänka. Kerstin ligga och vila i logen.
På kontoret är det dock full fart.
Tures telefon går varm, alla vill hit 2012.
Många vill boka biljett till Taklagsöl, knappt man hinner lyfta luren. Vi försöker fånga gymnasieskolornas uppmärksamhet med Karl XII som ska komma hit i april. Ända från Göteborg, teater Uno. Ett spännande projekt.
Läs mer på hemsidan!
http://http//strindbergsintimateater.se/repertoar/aktuella/Karl%20XII
Siv kommer förbi ibland, friserar perukerna, tvättar mustachen.
Jo visst, igår var här 45 elever från aspudden för att se Strindbergs värld.
Men annars, lungt. Våra spöken får vara ifred. Strindberg kan sitta där i salongen och tänka. Kerstin ligga och vila i logen.
På kontoret är det dock full fart.
Tures telefon går varm, alla vill hit 2012.
Många vill boka biljett till Taklagsöl, knappt man hinner lyfta luren. Vi försöker fånga gymnasieskolornas uppmärksamhet med Karl XII som ska komma hit i april. Ända från Göteborg, teater Uno. Ett spännande projekt.
Läs mer på hemsidan!
http://http//strindbergsintimateater.se/repertoar/aktuella/Karl%20XII
måndag 14 mars 2011
Strindbergs värld
Förra måndagen hade vi premiär igen! Denna gång var det dags för Strindbergs värld.
90 glada högstadieelever fnissade sig igenom en timme om skådespelarna Fröken Åhman och Herr Gustavsson som arbetade på teatern under Strindbergs tid, 1907-1910. De stackars skådespelarna försöker förstå sig på flera av Strindbergs dramer, hans ofta elaka små lappar med regianvisningar och sina egna känslor inför varandra. Lite romantik uppstår men alldeles lagom rumsrent för högstadi- och gymnasieelever. När det plötsligt blir mörkt i hela salongen hör man lite tonårs irriterat "men åhh, pussas då" från raden längst bak.
Producenten Katharina står också hon på scenen, berättar om teatern nu och då, om Strindberg, hans person och dramatik. Spänner ögonen i de som envisas med att vila fötterna på scenen... Det är som det ska vara. Chips och cocacola, hela salongen fylld av godispapper, galma tuggumin och läskburkar när föreställningen är slut. Vi städar undan, ber snällt nästa klass att inte äta godis och dricka läsk, vi är ju så rädda om lokalen, den är nyrenoverad, försöker Katharina förklara. Fast det gör ju inte så mycket. Huvudsaken är att de har roligt, att de hänger med, att de lär sig kanske någonting litet om August och teatern. Och det verkar som att det faktiskt blev något av en succé.
Under veckan besöktes teatern av nästan 750 elever, ibland satt de tysta som ljus, ibland skratt och komentarer, men nog hängde de med alltid.
Vi tänker alltså fortsätta denna succé, för skolor som t.ex. vill kompletera svenskaundervisningen med ett studiebesök. Och kanske kommer vi att göra en vuxen-version? (kanske låte de kärlekskranka skådespelarna pussas under mörka minuten...)
torsdag 3 mars 2011
Premiär
Underbar premiär i måndags. Alla glada, föreställningen var en fest sa Anna efteråt.
Vill ni tjuvkika?
Vill ni tjuvkika?
torsdag 24 februari 2011
Praktikanter på Strindbergs Intima Teater
Vi heter Hannah Aurell, Lisa Immo och Rebecka Rolf.
Under veckan har vi fått följa repetitionerna av teaterns aktuella uppsättning "Taklagsöl" som har premiär på måndag den 28/2. Ikväll har vi bjudit in våra vänner, som ska få komma och kolla på genrepet. Själva såg vi ett genrep igår och har fått se föreställningens utveckling under de senaste dagarna.
Historier om att det spökar på teatern gjorde oss nyfikna, men tyvärr har vi inte fått träffa på några spöken än. Men vi håller hoppet uppe!
En stor bild av Strindberg står och stirrar på oss med stränga ögon, och vi undrar om han är nöjd med sina praktikanter? Ge oss en vink Strindberg!
Vi har haft en jätterolig vecka med ett glatt team, som verkligen gjort sitt bästa för att få oss att trivas!
Men nu ska vi gå på spökjakt... to be continued?
Under veckan har vi fått följa repetitionerna av teaterns aktuella uppsättning "Taklagsöl" som har premiär på måndag den 28/2. Ikväll har vi bjudit in våra vänner, som ska få komma och kolla på genrepet. Själva såg vi ett genrep igår och har fått se föreställningens utveckling under de senaste dagarna.
Historier om att det spökar på teatern gjorde oss nyfikna, men tyvärr har vi inte fått träffa på några spöken än. Men vi håller hoppet uppe!
En stor bild av Strindberg står och stirrar på oss med stränga ögon, och vi undrar om han är nöjd med sina praktikanter? Ge oss en vink Strindberg!
Vi har haft en jätterolig vecka med ett glatt team, som verkligen gjort sitt bästa för att få oss att trivas!
Men nu ska vi gå på spökjakt... to be continued?
onsdag 23 februari 2011
Grattis Margareta!
Vi grattulerar Margareta Hallin som nyligen fyllt 80 år! Fortfarande på hugget, på måndag är det dags för ännu en premiär!
Bengt Wanselius var här häromdagen och tog föreställningsbilder.
Men först rollade Lena skådespelarna, så att de verkligen skulle hitta sina roller...
onsdag 9 februari 2011
Samtidigt på teatern...
tisdag 8 februari 2011
måndag 7 februari 2011
The making of...
Anna Lyons ikläder sig rollen som Konservatorn, en mycket stilig herre.
Den skräddarsydda peruken saknas här, men Siv knyter och knyter... Det tar ungefär 40 timmar att göra en peruk. Största delen knyter Siv fast två hårstrån i taget, men när hon närmar sig pannan är det ett enda hårstrå åt gången...
Under tiden har också scenen fått liten makeover. Jovanna har smygstartat med att måla pelarna röda.
Sven och André inspekterade arbetet och godkände, såklart. Allt Jovanna gör är av allra högsta klass. Hon flänger runt hela Stockholm (och Uppsala) för att hitta sekelskiftskostym modell man som dessutom ska passa en kvinna, sköterskekläder till Margareta - också det viktigt att det är tidsenligt och så alla dessa sjukhusprylar som hon mirakulöst trollat fram. Bara de inte får för sig att testa den gamla sprutan på riktigt... Den är stor som om den vore till en mindre häst!
Just nu har de genomdrag nere på scenen. Vi har äntligen fått in en sufflös, som gör sin första dag idag. Vi får hoppas att allt går bra! Men det brukar det göra.. den här produktionen är lite av en dans på rosor.
onsdag 2 februari 2011
tisdag 1 februari 2011
måndag 31 januari 2011
tisdag 25 januari 2011
Storstädning
Teatern storstädas så att damerna ska stormtrivas!
Här hittas allt möjligt. Det är inte lätt att håll ordning när man skapar.
Förhoppningsvis kan man få sig en städlagsöl mot slutet av veckan...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
