Läs den här.
lördag 27 augusti 2011
tisdag 23 augusti 2011
måndag 22 augusti 2011
fredag 19 augusti 2011
torsdag 18 augusti 2011
onsdag 17 augusti 2011
tisdag 16 augusti 2011
måndag 15 augusti 2011
Sagt om "Föreställningar"
En åskådare frågade en gång Lucien Guitry: ”Monseuir, är det svårt att spela komedi?”
Och skådespelaren svarade: ”Nej, det är inte svårt, det är omöjligt”.
Jeux de Scène handlar om det. Dess två hjältinnor visar sig vara oförmögna
att repetera en pjäs som vi inte får veta vad den handlar om, och ur vilken vi inte får höra en
enda replik, framför en osynlig tekniker, och i väntan på en journalist som ger återbud.
Den teatern är som livet: ett skrattretande fiasko.
Från Molières Improvisation på slottet till Pirandello är konfrontationen mellan författare
och skådespelare ett välbekant möte, snarare experimentellt än navelskådande: det handlar
om att uppnå en viss nivå av sanning i gestaltandet av konsten i konsten.
Som en vetenskapsman blandar Victor Haïm till provrör med självironi och humor, och reflekterar roat, sin vana trogen:
” Skådespelaren är en fantastisk marionett som poeten manövrerar med sina trådar” förklarar Diderot i sin Paradox över skådespelarkonsten. I Jeux de scène är det lite mer komplicerat, därför att marionetten trasslar in sig i trådarna, och författaren gärna skulle strypa henne med dom. I sanningens namn tillade Diderot klarsynt: ”Förklara er inte om ni vill kunna förstå varandra”.
Hortense och Gertrude förklarar sig och allt rasar: om gamla kärlekar, om skymningens skönhet, om narcissismen kontra fåfängan. En helt kvinnlig känslighet och en nobel skräck för män skapar en repig yta, som krackelerande make-up.
Den andre Guitry, Sacha, lugnar sig med att: ” Våra uttolkare blir våra medarbetare när publiken är närvarande.”
I Jeux de scène, är publiken inte där, och uttolkaren är ingen medarbetare till författaren, utan snarare en fiende.
Allt sker på ”den tomma spelplatsen” för att lättare kunna göra rent hus med det förflutna.
Denna uppgörelse skulle ha kunnat heta Scenen.
Pjästiteln anspelar snarare på Jeux de Massacre ( Massaker-lek. En pjäs av Ionesco. ö.a.), än på någon lättsam lekfullhet.
Det finns en grymhet hos Victor Haïm, han älskar dueller.
Den fanns i la Belle Famille, med sina sadistiska familjemedlemmar, i monstret från
Accordez vos violons, eller i efter-döden byrakratin i ”La Valse du Hasard, och den finns också i Jeux de Scène: med diktaturen beskriven utan omskrivningar -och Hortense råkar av misstag citera Philippe Pétain! -men framför allt i den ömsesidiga tortyr som dom bestraffar varandra med.
”Jag kan döda henne, här och nu”, häver Gertrude ur sig. ”Jag klämmer åt strupen tills tungan åker ut, och sen käkar jag upp den”.
Skådespelerskans oförmåga att tillgodogöra sig djupet i en text, och den i sina egna ögon geniala författarinnans självgodhet i det hon säger att hon bara skriver för att hon är rädd för att dö, är inte detta för övrigt själva grunden i Artauds resonemang i ”Grymhetens Teater”
Antonin Artaud förkastar hur teatern underkastar sig talet, och slår fast att den samtida teatern befinner sig i ett tillstånd av förfall, därför att den har förlorat å ena sidan känslan för allvaret, och å andra sidan känslan för skrattet.
Victor Haïm svarar honom utan några som helst teorier, och med fatalismen hos en fjärdestyrman på Titanic, att han antar att det bästa man kan göra är att skratta åt skeppsbrottet för den samtida teaterns stora ambitioner. Träffa rätt i försöken att förströ, beröra, och roa på samma gång. Det är vad som gäller nu, långt från alla teorier, i försoningen, likvärdigheten hos skrattet och allvaret. ”Den skrivna poesin är värt nåt en gång, och sen ska den förstöras”, påstår Artaud. ”Vi börjar med att förstöra den” säger Gertrude när hon ber Hortense om att spela utan manus, och att famla sig fram som en blind. ”Jag tänker spela en sund pjäs, med en rollgestalt som inte blivit blind och paralyserad efter att ha haft gruppsex med psykotiska lesbianer!” svarar Hortense strax efteråt och smäller igen dörren till samtalet.
”Teatern, liksom pesten, är en uppenbarelse mot en fond av latent grymhet” fortsätter Artaud.
Haïm har med sina två odrägliga hjältinnor skapat en slags dom två pesternas teater.
Därför att det viktigaste är, naturligtvis, att vara rolig. Hortense och Gertrude är det i kraft av vad dom säger. Den ena, en comebackande skådespelerska på flykt från Feydau-farser och patetiska kärlekshistorier, och den andra som kallar sig ”Guerretroude” för att omge sig med en nimbus av skandinavisk intelligens, någonstans mellan Hjalmar Söderberg och Ingmar Bergman. Dom är också roliga i kraft av vad dom inte säger. Eller snarare vad dom inte säger till varandra men som vi ändå kan höra.
Essensen finns utan tvekan där, i sidoreplikerna som slungas ut till teknikern Baptiste.
Han är på samma gång rollfigurernas samvete som dom tänker högt inför, den symboliska stumma publiken, och som ofta på teatern, en symbol för Gud.
Har han inte makten över ljuset -fiat lux- varde ljus?
I slutet, när han är borta, sprider Hortense och Gertrude lite ljus över sina sanna jag, men dom lyckas inte spela teater förrän den ena låtsas dö i armarna på den andra. Inte förrän då infinner sig en smula ”sanning” , en smula uppriktighet mellan dom två kvinnorna.
”Vem är sannast, mest trovärdig; publiken eller skådespelaren? frågade sig Jouvet.
Skådespelaren: annars skulle han inte kunna spela.
Nej, åskådaren, därför att han vet att allt är på låtsas.
Så vem det som är ärlig? Jag vet inte. Författaren kanske? Sådan är teatern.”
Som den trovärdiga författaren han är, inser Victor Haïm, det fåfängliga i alla funderingar över teaterkonsten, den konstart som inte låter sig förklaras.
” Vårt yrke är inget annat än en evig illusion, fastslog Jouvet. Att leva i illusionen och att där försöka finna förklaringar, orsaker, för att förstå dess yttringar och uttryck, är inte det att lägga till ytterligare en illusion till dom vi redan lever med?”
Här suckar mästaren den första repliken från Jeux de scène: ”Det är magiskt!”
Christophe Barbier
Och skådespelaren svarade: ”Nej, det är inte svårt, det är omöjligt”.
Jeux de Scène handlar om det. Dess två hjältinnor visar sig vara oförmögna
att repetera en pjäs som vi inte får veta vad den handlar om, och ur vilken vi inte får höra en
enda replik, framför en osynlig tekniker, och i väntan på en journalist som ger återbud.
Den teatern är som livet: ett skrattretande fiasko.
Från Molières Improvisation på slottet till Pirandello är konfrontationen mellan författare
och skådespelare ett välbekant möte, snarare experimentellt än navelskådande: det handlar
om att uppnå en viss nivå av sanning i gestaltandet av konsten i konsten.
Som en vetenskapsman blandar Victor Haïm till provrör med självironi och humor, och reflekterar roat, sin vana trogen:
” Skådespelaren är en fantastisk marionett som poeten manövrerar med sina trådar” förklarar Diderot i sin Paradox över skådespelarkonsten. I Jeux de scène är det lite mer komplicerat, därför att marionetten trasslar in sig i trådarna, och författaren gärna skulle strypa henne med dom. I sanningens namn tillade Diderot klarsynt: ”Förklara er inte om ni vill kunna förstå varandra”.
Hortense och Gertrude förklarar sig och allt rasar: om gamla kärlekar, om skymningens skönhet, om narcissismen kontra fåfängan. En helt kvinnlig känslighet och en nobel skräck för män skapar en repig yta, som krackelerande make-up.
Den andre Guitry, Sacha, lugnar sig med att: ” Våra uttolkare blir våra medarbetare när publiken är närvarande.”
I Jeux de scène, är publiken inte där, och uttolkaren är ingen medarbetare till författaren, utan snarare en fiende.
Allt sker på ”den tomma spelplatsen” för att lättare kunna göra rent hus med det förflutna.
Denna uppgörelse skulle ha kunnat heta Scenen.
Pjästiteln anspelar snarare på Jeux de Massacre ( Massaker-lek. En pjäs av Ionesco. ö.a.), än på någon lättsam lekfullhet.
Det finns en grymhet hos Victor Haïm, han älskar dueller.
Den fanns i la Belle Famille, med sina sadistiska familjemedlemmar, i monstret från
Accordez vos violons, eller i efter-döden byrakratin i ”La Valse du Hasard, och den finns också i Jeux de Scène: med diktaturen beskriven utan omskrivningar -och Hortense råkar av misstag citera Philippe Pétain! -men framför allt i den ömsesidiga tortyr som dom bestraffar varandra med.
”Jag kan döda henne, här och nu”, häver Gertrude ur sig. ”Jag klämmer åt strupen tills tungan åker ut, och sen käkar jag upp den”.
Skådespelerskans oförmåga att tillgodogöra sig djupet i en text, och den i sina egna ögon geniala författarinnans självgodhet i det hon säger att hon bara skriver för att hon är rädd för att dö, är inte detta för övrigt själva grunden i Artauds resonemang i ”Grymhetens Teater”
Antonin Artaud förkastar hur teatern underkastar sig talet, och slår fast att den samtida teatern befinner sig i ett tillstånd av förfall, därför att den har förlorat å ena sidan känslan för allvaret, och å andra sidan känslan för skrattet.
Victor Haïm svarar honom utan några som helst teorier, och med fatalismen hos en fjärdestyrman på Titanic, att han antar att det bästa man kan göra är att skratta åt skeppsbrottet för den samtida teaterns stora ambitioner. Träffa rätt i försöken att förströ, beröra, och roa på samma gång. Det är vad som gäller nu, långt från alla teorier, i försoningen, likvärdigheten hos skrattet och allvaret. ”Den skrivna poesin är värt nåt en gång, och sen ska den förstöras”, påstår Artaud. ”Vi börjar med att förstöra den” säger Gertrude när hon ber Hortense om att spela utan manus, och att famla sig fram som en blind. ”Jag tänker spela en sund pjäs, med en rollgestalt som inte blivit blind och paralyserad efter att ha haft gruppsex med psykotiska lesbianer!” svarar Hortense strax efteråt och smäller igen dörren till samtalet.
”Teatern, liksom pesten, är en uppenbarelse mot en fond av latent grymhet” fortsätter Artaud.
Haïm har med sina två odrägliga hjältinnor skapat en slags dom två pesternas teater.
Därför att det viktigaste är, naturligtvis, att vara rolig. Hortense och Gertrude är det i kraft av vad dom säger. Den ena, en comebackande skådespelerska på flykt från Feydau-farser och patetiska kärlekshistorier, och den andra som kallar sig ”Guerretroude” för att omge sig med en nimbus av skandinavisk intelligens, någonstans mellan Hjalmar Söderberg och Ingmar Bergman. Dom är också roliga i kraft av vad dom inte säger. Eller snarare vad dom inte säger till varandra men som vi ändå kan höra.
Essensen finns utan tvekan där, i sidoreplikerna som slungas ut till teknikern Baptiste.
Han är på samma gång rollfigurernas samvete som dom tänker högt inför, den symboliska stumma publiken, och som ofta på teatern, en symbol för Gud.
Har han inte makten över ljuset -fiat lux- varde ljus?
I slutet, när han är borta, sprider Hortense och Gertrude lite ljus över sina sanna jag, men dom lyckas inte spela teater förrän den ena låtsas dö i armarna på den andra. Inte förrän då infinner sig en smula ”sanning” , en smula uppriktighet mellan dom två kvinnorna.
”Vem är sannast, mest trovärdig; publiken eller skådespelaren? frågade sig Jouvet.
Skådespelaren: annars skulle han inte kunna spela.
Nej, åskådaren, därför att han vet att allt är på låtsas.
Så vem det som är ärlig? Jag vet inte. Författaren kanske? Sådan är teatern.”
Som den trovärdiga författaren han är, inser Victor Haïm, det fåfängliga i alla funderingar över teaterkonsten, den konstart som inte låter sig förklaras.
” Vårt yrke är inget annat än en evig illusion, fastslog Jouvet. Att leva i illusionen och att där försöka finna förklaringar, orsaker, för att förstå dess yttringar och uttryck, är inte det att lägga till ytterligare en illusion till dom vi redan lever med?”
Här suckar mästaren den första repliken från Jeux de scène: ”Det är magiskt!”
Christophe Barbier
fredag 12 augusti 2011
torsdag 11 augusti 2011
Och så var semestern slut...
Men teatern har inte vilat.
Hela sommaren har LIMBO-gänget varit här och repeterat och nu närmar det sig. Om 1 vecka är det premiär!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
